Umeå har ju aldrig varit min hemstad, så det känns inte speciellt konstigt att flytta härifrån. Snarare känns det som att det är på tiden. Har ju bott här sedan jag började bibliotekarieutbildningen 1998, så det blir 13 år nu till hösten. Visst har jag trivts här, men inte mer än jag trivdes i Göteborg, som var den första stad jag flyttade till efter gymnasiet. Jag har däremot kommit fram till att jag är norrlänning - inte i första hand umebo. I detta nu känns det som att jag alltid skulle vilja bo i Norrland. Avsaknaden av vår till trots. Och fastän många av männen här älskar traktorer, jakt och snöskotrar (ofta är det samma män).
Nu ska jag ju flytta från Umeå till Luleå, så jag blir ju snarare ännu mer norrlänning. Däremot är ju inte Luleå Björkarnas stad. Lika bra det, eftersom myggen älskar björk. Få se om det blir mer eller mindre myggigt i min nya stad. Här ute i Sörmjöle är det lite väl mycket mygg just nu. I alla fall - jag fick en fin ljusstake från min arbetsplats, och den kommer då påminna mig om att jag bott nästan 13 år av mitt liv i Umeå - Björkarnas stad. Detta är också staden där mina 4 barn kommit till världen. Så nog kommer jag att minnas, alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar