Bo i Luleå

Att komma till en ny plats är väldigt roligt. Vi har tagit oss runt mycket i området de närmaste dagarna - hittat vägarna till bästa badplatsen, centrum med sånt som konditori och pizzeria, lekplatsen, Statoil, skolan...är glad att min cykel för en gångs skull hållit sig hel och användbar. Mest är det Inez och jag som farit omkring. Tror hon tyckt det varit minst lika spännande. Miranda råkade krascha med cykeln redan andra dagen, och tänker inte cykla något mer innan skrubbsåren läkt. Att cykla till stormarknadsområdet Storheden blev dock lite för spännande - det var i stort sett omöjligt att ta sig fram bland semestrande norrmän och andra galna bilister på de enorma parkeringsytorna.

Det är väldigt skönt att bo i civilisationen igen, jag njuter av lättheten av att nå allt jag behöver inom några minuter och att inte behöva planlägga ärenden och skjutsningar minutiöst för att slippa köra ytterligare någon vända till stan och tillbaka. Det är lite häftigt att vi trots det civiliserade läget har både blåbär på tomten och nära till badstranden. Känns i alla fall just nu, som det blev helt rätt, detta.  Luleborna skulle nog i och för sig skratta åt mig, för i deras ögon är nog inte Gammelstad det mest stadsnära. Men för en som bott i skogen de senaste 7 åren är det hur mondänt som helst!

På väg ner till stranden

Dagarna går snabbt. Nu har vi fått igång ett liv som fungerar - har hittat de viktigaste sakerna i kartongerna och börjat fundera på möblering. En del kluriga möbleringstankar - hur få till det i hallen, vad ställa i utrymmet mellan kök och matplats....? Calle monterar just nu universalhyllor för LP-skivorna i gillestugan - det enda rum i huset där furu är tillåtet;-) (fick en överdos av furu i förra huset). Vi har fixat i barnens rum också, även om allt finlir kvarstår. Cecilia som fick det minsta rummet har fått en ny säng med förvaring under. Det blev bra. Synd att jag inte har några roliga bilder på huset att ladda upp, men ska försöka ta några imorgon när det är ljust.

Samtidigt pågår sommaren för fullt. Vi går till stranden, barnen är med sina nya kompisar, Eyvind upptäcker världen. Blåbärssnåren och asfaltsvägen framförallt. 

Jag har frågat barnen vad de tycker om flytten, och hur det är att bo här. Tycker det har gått väldigt bra för både Inez och Miranda. De har båda hittat kompisar och haft riktigt kul. Miranda blev deppig första dagarna av att det inte var ordning på hennes saker, men då fick jag fokusera på att hjälpa henne sortera och ställa i ordning och så har det blivit lugnt på den fronten. Inez sover ikväll över hos en ny kompis. Cecilia har inte haft samma tur - 4-åringar är inte lika synliga i området som äldre barn och hon känner sig blyg. Vi har cyklat runt och tittat lite och nog kan jag se en och annan som ser ut att var i hennes ålder, men hon har inte velat ta kontakt. Det kommer förstås att lösa sig, men just nu blir hon lite isolerad och det är inte roligt för henne. Många DVD-filmer..... Nu på kvällen blev hon sentimental och plockade fram sin cd-skiva med bilder från sitt "gamla dagis", som vi bildspelstittade på. Hon längtar efter sina kompisar.

Cecilia längtar efter sina kompisar och känner sig ensam

Avslutar med en fin bild på en glad frukostätande Eyvind. Han gillar det här stället. God natt!

Mammas tekopp är bäst

Luleå - here we come!

På onsdagseftermiddagen kom vi trötta till ett otroligt varmt och soligt Luleå. Ömma i öronen - en av katterna hade jamat i fyra timmar. Egentligen förstår jag faktiskt inte hur vi orkade med hela förflyttningen - men vad hade vi för val? Vi installerade oss nödtorftigt med madrasser och proviant, och som jag minns det hände inte så mycket mer. Kände in huset. Jag var uppvarvad, mekanisk av trötthet. På den här bilden äter vi vår första middag och Cecilia är lycklig över att vi handlat ketchup!

Vi var inställda på att flyttlasset skulle komma sent på eftermiddagen dagen därpå, men plötsligt dök de upp på förmiddagen och började bära in grejer. Det var två unga och inte så rutinerade killar, så kartongerna hamnade lite hur som helst och det var svårt att påverka systematiken. Vi hade dessutom fullt upp med att hålla katterna inlåsta (något som vi ägnat oss mycket åt denna vecka...) Förvirringen var total när märkningen på kartongerna inte visade sig stämma alls. I min enfaldhet trodde jag på något sätt att de ändå packade systematiskt; t.ex. böcker och kläder från samma rum i samma kartonger. Känns inte helt givet att städgrejer hamnar med dvdskivor och matvaror med pyssel?! Nåja. De höll på och lastade ur hela dagen, och på slutet fick de förstärkning. Umeå-killarna som hade förvånat mig med att vara riktigt kommunikativa hade dock inte sin motsvarighet i flyttkillarna från Luleå. Här sades inte många ord. Jag försökte skoja om en tung kartong och då svarade flyttgubben: "Jag orkar vad som helst". Helt seriöst. Och de gillade inte vår 4 meter långa soffa, och att jag ville få dem att montera ihop studsmattan var inte populärt. De gjorde det dock till slut.....klurigt var det och det behövdes 6 starka män. Inez, som var med mig, testade sedan stolt studsmattan medan de tittade på!

En intressant reflektion från dagarna med Kalles bud, är att alla flyttkillar var tatuerade. Undrar vad det betyder. Nu vaknar Eyvind och jag måste ta hand om honom. Fortsätter med berättelsen om de senaste dagarna imorgon!

Lastningsdagen - som jag minns den så här en vecka i efterskott;-)

Idag är det en hel vecka sedan vi kom hit. Veckan har kantats av diverse små äventyr och påfrestningar på tålamod och nerver, men vi är här och vi mår bra. Jag måste dock börja med att blogga lite om själva flyttdagen - det hann jag inte innan vi gav oss av. Och sedan dess (som en effekt av flyttkrångel) har vi inte haft internet. Idag blev jag så trött på Telias inkompetens att jag cyklade och köpte ett tillfälligt mobilt bredband - så skönt att få det fixat!

Lastningsdagen,  förra tisdagen, hade vi 8 flyttkillar hos oss, som sprang upp och ner på släpet hela dagen. Det var en spännande dag. Cecilia vaktade dock sina saker, och Eyvind ville hela tiden springa upp och ner för lastbryggan. Vi var trötta och kaffesugna. Lite bilder från lastdagen kommer här.

Cecilia vaktar sina saker. Vi fick ta med dem i vår egen bil för hon litade inte på flyttgubbarna.

 

 

 

 

 

 

Det lastades hela dagen......

Jag ser ganska frisk och stark ut, trots allt, och mitt i laststöket.

Det var skönt när de började närma sig slutet, och det var dags för dem att ge sig av. Inte så sntimentalt direkt, kändes däremot rätt så monumentalt och maffigt att uppleva att hela ens hem flyttar. På bilden nedan står Calle och Eyvind och tittar när lastbilen kör iväg. 

När de åkt roade jag mig med att gå runt och leta efter bortglömda saker och sopa upp sådant som legat under möbler. Det var spännande grejer.

Sånt man hittar under stora möbler

Vi sov ganska bra, och dagen därpå packade vi ihop oss och åkte iväg . Det tog längre tid än vi trodde att komma iväg, så det blev verkligen inget sentimentalt avsked - bara skönt. Och det enda som krånglade var att en av våra tre katter vägrade dyka upp. Vi fick flytta utan honom (men nu är han här - Calle fick hämta honom ett par dagar senare:-))

Nu när jag sitter här och skriver, blir det mer sentimentalt. Jag har under denna vecka inte hunnit tänka en sekund på det liv vi lämnat, men nu när jag ser bilderna känns det verkligen. Inte så att man ångrar sig, men det är så otroligt definitivt att känna - och veta - att det huset, som vi byggde, den platsen och den skogen, där vi levde, inte är vår längre. 

Varm sommarkväll

Vi jobbar på, barnen sover äntligen och det går att tänka någorlunda. Det är en mystisk, mörk, varm sommarkväll i Sörmjöle. Undrar hur kvällarna känns vid älven i Gammelstad - inte kan det väl vara som havsbrisen här?

Dagen har gått bra rent praktiskt. Flyttfirmans flyttgubbar och flyttkillar (flyttkillar=sommarjobbare i 20-årsåldern, flyttgubbar=rutinerade åretruntare, 40-årsåldern) var duktiga och packade i så rask takt att man fick rädda undan grejer så snabbt man bara kunde. Cecilia ser det hela som ett mysterium: nu måste hon gömma saker, så att gubbarna inte hittar dem! Hon gillar inte att de packat ner alla petshopfigurer och gosedjur. De råkade packa ner winx-tidningen också, vilket kvalificerar dem till skurkar.

Snabbt, snabbt....

Vinylskivorna är nu prydligt nerpackade i numrerade kartonger

På ett mentalt plan har det varit ganska ledset. Cecilia och Miranda är helt emot flytten och tycker bara att det är negativt. Vi har slagit in flyttpresenter, och det är inga glada meddelanden på dem precis. Vi hade hittat små fina ljusstakar på Expo med texten "Bästa vän" och "Speciell vän".

Flyttpyssel

Mirandas paket till Lovisa

Och så har de varit speedade. Jag vet inte om Inez själv håller med, men nu är tempot verkligen så högt som det maximalt kan bli. Uppvarvningen har nått sin kulmen (hoppas jag). Så medan Cecilia och Miranda har varit ledsna, så har Inez hoppat runt och varit i farten precis överallt, samtidigt som hon pratat oavbrutet. Eyvind har också varit maximalt i farten, han gillar att det händer grejer. 

Inez har klättrat högst upp i packningshögen

Eyvind på lastbryggan!

Vi vuxna börjar bli rejält trötta, för oss har det ju varit en lång process som började redan i april med planering och beslut. Hoppas vi kan komma till ro litegrann på nya stället under augusti. Kanske en god kopp kaffe i solen? En sovmorgon? Eller en promenad vid stranden? Få läsa ut boken....

För barnen är det nu det börjar. Flytten är nu - det som har varit tidigare och som vi jobbat på med, har inte ingått i deras flyttprocess. När de tänker sig flytten, så är det flyttlasset och att inte vara kvar här med kompisarna - som funnits med. Inte allt det andra. Inte kasta, rensa, tänka, kategorisera, planera, tankemöblera, fylla i papper, ringa samtal, städa i trädgården, logistiska lösningar, bäst för barnen, bäst för katterna, packa hit, packa dit... Så inte konstigt att de är uppvarvade - och ledsna. Och inte konstigt att vi vuxna är trötta heller för den delen.

Imorgon fortsätter äventyret. Prick kl 08.00. Avslutar med en rolig bild på Calle när han tar ner vår fina lampa, 4,5 meter över golvet!  Stegen placerades ovanpå köksbordet och så Calle och en lång pinne ovanpå det. Medan jag stod på golvet och ropade: Du får inte ramla ner, du får inte dö nu! Vi behöver dig! Allt gick bra, tack och lov!

Gick bra

Limbolivet

Jag hade tänkt blogga igår kväll, men somnade utmattad samtidigt som barnen. Det tog nog på krafterna att vara på semester i södra Sverige. Och det blev ganska påfrestande att komma tillbaks till ett tillstånd av konkret flyttande. Stjäl mig en stund till bloggande nu, mitt på dagen, istället.

Trots att SMHI förutspådde regn i minst 10 dagar är det strålande vackert och underbart här i Sörmjöle idag. Ska ta ner de minsta till stranden sen, medan Calle tömmer våra komposter:-) Har lovat Cecilia ett sandslott. Ska försöka göra trevliga saker de här sista dagarna.

Imorgon kommer flyttgubbarna (???). Få se om det är några tjejer, eller om det kanske snarare är killar än gubbar. Får skriva om det imorgon. Svårt att veta riktigt hur man förbereder sig på bästa sätt, men vi kastar, sorterar, dammsuger, tänker.....och hoppas på det bästa. Känner inte riktigt till vilken packningstaktik de har, men det ska bli intressant att se. 65 kubikmeter ska flyttas!
Jag håller just nu på med någon slags tillfällig packning, som vi ska klara oss med i 4-5 dagar, innan vi får allt på plats i nya huset. Lite campingkänsla.

En liten missräkning var att flera av barnens bästa kompisar är bortresta. Cecilia och Miranda blev ledsna över att inte kunna träffa bästisarna Ida och Lovisa. Vi ska försöka ordna några fina flyttpresenter att lämna i deras brevlådor. Men det är förstås inte detsamma. Nåja.

Här kommer en liten vemodig bild på något som är svårt att flytta. Stället på väggen där vi och barnen skrivit upp hur långa de blivit, mätt hur de växer. Det blir till att sudda......och hitta ett nytt ställe att fortsätta på, på nästa ställe!

Imorgon kommer ett nytt inlägg!

5 dagar kvar

Hej!
På onsdag (om 5 dagar) så flyttar vi! På måndag kommer dem som ska packa ihop alla våra grejer! På torsdag (om en vecka) så kommer flyttbilen till vårt nya hus med alla sakerna! (vars ska vi sova onsdag till torsdag?)
/Inez

Miranda vill inte flytta

Det har varit svårt att få tid att blogga, varje tom sekund fylls av göromål, eller sövande trötthet. Nu har jag garderat mig med ett glas vin och jordgubbskola, så jag borde kunna hålla igång ett tag. Brolle blev väldigt intresserad av att vara med och blogga lite, han också (eller: han vill visa upp sig på bild).

Vår snyggkatt, Brolle.

Idag har vi kastat och skänkt bort grejer. Mycket kom till Röda Korset (och ja, jag fortsätter behålla wahlströmsböckerna). Igår flyttade kaninerna och fiskarna - alla utom jag verkar vara glada över det. Tycker det blir så tomt, vill nog egentligen ha ett hus med många djur. Synd bara att det inte är helt kompatibelt med ett krävande jobb och fyra krävande barn.

Miranda, som sagt. Hon är ledsen för att vi ska flytta. Och hon vill att jag skriver om det på bloggen. Hon vill bo kvar i det här huset, och hon vill kunna sitta i soffan och se sin fina favoritbjörk utanför. Jag visste inte att hon var förtjust i den, men för någon vecka sedan var hon vaken till midnatt och grät över flytten, och då berättade hon om sin favoritbjörk. Jag försäkrade, som den tröstande mor jag försöker vara, att det finns fina tallar på den nya tomten. Men Miranda tycker bara om björkar.

Miranda vill helst inte ändra på sånt som redan är bra, och jag förstår henne. Det kan ju bli sämre. Nu tror vi ju inte att det kommer att bli sämre, men det tror förstås hon. Skolan är fulare och inga nya kompisar kan vara så bra som de bästa vänner hon har nu: Ida, Lovisa och Johanna. Jag förstår att hon gråter. Det här är början på ett brev...

Och så ritar hon bilder, som riktigt visar hur hon känner. Här kommer några exempel på Mirandas sorgsna alster.

En väldigt ledsen Pikachu

En snabbskiss som liknar Munchs Skriet.

Till råga på allt flyttar vi när Miranda ska fylla 7 år. Hur firar man en 7-åring mitt i kaoset, när man flyttat ifrån dem man skulle ha bjudit på kalaset?

Och vad gör en mamma, annat än att trösta? Och kanske inte ens alltid det, nu när det är fullt upp med annat hela tiden. Jag tror ju, trots allt, att det kommer att bli bra för Miranda. Det är min fasta övertygelse. Hon kommer att få nya kompisar. Hon kommer att trivas i sitt nya rum, som hon slipper dela med storasyster. Och så måste vi se till att hon håller kontakten med sina gamla vänner. Vi får se om Miranda lägger in någon kommentar på inlägget här imorgon, hon är nyfiken på att läsa vad jag skrivit.

Nu ska jag hasta vidare i flyttstöket. Med några räkningar och ett glas vin!

2 veckor

Om ungefär 2 veckor bär det av mot Luleå!
Undrar verkligen hur det kommer bli i Luleå. Vi kommer att börja med nya hus-regler, Alla barn måste hjälpa till med att T.ex städa, Gå/cykla till skolan nästan varje dag, Följa med resten av familjen vars dem än går, gå och sova vid en viss tid.
så mycket saker som kommer att ändras när vi flyttar.
Men jag slår vad om att det inte finns någon bättra nöjespark än vad det fanns i Skellefteå när jag och min kompis var där, och efter det såg vi Eric Saade (-:
//Inez