Lastningsdagen - som jag minns den så här en vecka i efterskott;-)

Idag är det en hel vecka sedan vi kom hit. Veckan har kantats av diverse små äventyr och påfrestningar på tålamod och nerver, men vi är här och vi mår bra. Jag måste dock börja med att blogga lite om själva flyttdagen - det hann jag inte innan vi gav oss av. Och sedan dess (som en effekt av flyttkrångel) har vi inte haft internet. Idag blev jag så trött på Telias inkompetens att jag cyklade och köpte ett tillfälligt mobilt bredband - så skönt att få det fixat!

Lastningsdagen,  förra tisdagen, hade vi 8 flyttkillar hos oss, som sprang upp och ner på släpet hela dagen. Det var en spännande dag. Cecilia vaktade dock sina saker, och Eyvind ville hela tiden springa upp och ner för lastbryggan. Vi var trötta och kaffesugna. Lite bilder från lastdagen kommer här.

Cecilia vaktar sina saker. Vi fick ta med dem i vår egen bil för hon litade inte på flyttgubbarna.

 

 

 

 

 

 

Det lastades hela dagen......

Jag ser ganska frisk och stark ut, trots allt, och mitt i laststöket.

Det var skönt när de började närma sig slutet, och det var dags för dem att ge sig av. Inte så sntimentalt direkt, kändes däremot rätt så monumentalt och maffigt att uppleva att hela ens hem flyttar. På bilden nedan står Calle och Eyvind och tittar när lastbilen kör iväg. 

När de åkt roade jag mig med att gå runt och leta efter bortglömda saker och sopa upp sådant som legat under möbler. Det var spännande grejer.

Sånt man hittar under stora möbler

Vi sov ganska bra, och dagen därpå packade vi ihop oss och åkte iväg . Det tog längre tid än vi trodde att komma iväg, så det blev verkligen inget sentimentalt avsked - bara skönt. Och det enda som krånglade var att en av våra tre katter vägrade dyka upp. Vi fick flytta utan honom (men nu är han här - Calle fick hämta honom ett par dagar senare:-))

Nu när jag sitter här och skriver, blir det mer sentimentalt. Jag har under denna vecka inte hunnit tänka en sekund på det liv vi lämnat, men nu när jag ser bilderna känns det verkligen. Inte så att man ångrar sig, men det är så otroligt definitivt att känna - och veta - att det huset, som vi byggde, den platsen och den skogen, där vi levde, inte är vår längre.