Jag vill hälsa & tacka!

Hej alla glada (och arga) läsare!
Jag vill hälsa er alla en bra höst & så vill jag tacka alla er som orkat läsa vår blogg!
Och jag vill säga attt idag har jag kollat på utsikten från stora balkongen (genom att titta på syskonen och deras kompisar)
/Tack & hej, leverpastej

Sista inlägget

Som ni märker har det varit liten aktivitet på bloggen. Jag trodde nog att jag skulle ha en del tid att skriva och reflektera, men så har inte riktigt varit fallet. Fullt ös hela tiden - med att få ordning, leva sommar och så allt det vanliga. Det fanns er tid att blogga innan vi flyttade - för då längtade man efter att komma iväg och hade tid över.

Sista sommarveckorna blev bra - parallellt med fixandet har vi varit i såväl Haparanda som Jokkmokk och på en del andra platser. Inte minst affärerna på Storheden;-) Skärgården hann vi inte med denna sommar men en hel del hängande nere vid stranden. Och blåbärsplockning, i alla fall för Eyvind.

Eyvind plockar blåbär

Cecilia utanför Coop på storheden. Med lördagsgodis:-)

Med inredningen av huset går det ju framåt, och vi har helt snöat in på begagnade teakmöbler. Vi har varit mycket på loppisar och Blocket. Köket är jag också rätt nöjd med, även om det alltid är alldeles för stökigt. Det är det ju för övrigt överallt i huset....Nåja, här kommer en bild på vardagsrummet. Om bokhyllan ser väldigt liten ut, så beror det på att rummet är väldigt avlångt. Tror vi mätte att det var ca 8 meter långt. Bara soffan är ju nästan 4 meter, och den ser ju också liten ut?!

Vardagsrummet

 

Viloplats mellan kök och matrum

Nu är sommarlovet slut, och i måndags började skolan. Inez och Miranda cyklar till skolan med kompisarna på gatan, även om Calle gått med nu de första gångerna. Tror att de kommer att klara av att cykla själva framöver. Båda trivs bra, och det verkar finnas många kompisar. Det är skönt att det bor många barn från skolan här alldeles i närheten. Men omställningen är stor - de är trötta på kvällar och helger, en slags social utmattning. 

Trötta barn degar

Cecilia och Eyvind har börjat på dagis, förra måndagen. Cecilia tycker att det är kul, hon har hittat kompisar hon också. Även om det är svårt för henne att minnas namnen.......tror de är 19 barn på hennes avdelning. Jag har tagit hand om Eyvinds inskolning och idag ska han stanna och sova efter maten. Det har gått bra med inskolningen där också, även om jag har tyckt att det har varit jobbigare än någonsin. Kanske för att förskolan är ny även för mig och kanske för att det känns som att Eyvind är så liten? Men han verkar trivas bra, och personalen är väldigt trygg och omhändertagande. Men det värker i mitt hjärta.

Det känns ju som även min höst börjat, nu när barnen fått rutiner. Dock börjar jag inte jobba förrän på onsdag - om en vecka. Ska försöka ta vara på dagarna och inte bara ha ont i mammahjärtat tills dess. Finns en del olika projekt: måla möbler vita, städa, läsa chefsböcker, skriva på den där gamla artikeln....mest är jag sugen på att komma igång. Här är i alla fall Calle på väg till jobbet:-)

I alla fall måste vi väl avslutningsvis säga att den stora flytten gått väldigt bra. Det är otroligt hur man kan flytta 6 hela liv till en annan stad, ett annat hus, till andra vänner - till något helt annat - och att det ändå bara fungerar. Lika konstigt är det hur lätt man anpassar sig, och hur självklart det nya känns efter ett par veckor. Det gamla känns mycket långt borta. Och det var ändå vår enda verklighet till för bara 5 veckor sedan.

Må väl!

Känns bra!

Hejsan!
Dem 2 veckor vi har bott här har varit väldigt intressanta, Intressant stad kan man säga. Men i alla fall så vill jag säga att det finns bra affärer T.ex smyckeaffärer & frisörsalonger! Jag har redan hittat 5 & en halv kompisar (vad jag menar med en halv är att vi har träffats men inte lekt så mkt)
//Kram inez

Bo i Luleå

Att komma till en ny plats är väldigt roligt. Vi har tagit oss runt mycket i området de närmaste dagarna - hittat vägarna till bästa badplatsen, centrum med sånt som konditori och pizzeria, lekplatsen, Statoil, skolan...är glad att min cykel för en gångs skull hållit sig hel och användbar. Mest är det Inez och jag som farit omkring. Tror hon tyckt det varit minst lika spännande. Miranda råkade krascha med cykeln redan andra dagen, och tänker inte cykla något mer innan skrubbsåren läkt. Att cykla till stormarknadsområdet Storheden blev dock lite för spännande - det var i stort sett omöjligt att ta sig fram bland semestrande norrmän och andra galna bilister på de enorma parkeringsytorna.

Det är väldigt skönt att bo i civilisationen igen, jag njuter av lättheten av att nå allt jag behöver inom några minuter och att inte behöva planlägga ärenden och skjutsningar minutiöst för att slippa köra ytterligare någon vända till stan och tillbaka. Det är lite häftigt att vi trots det civiliserade läget har både blåbär på tomten och nära till badstranden. Känns i alla fall just nu, som det blev helt rätt, detta.  Luleborna skulle nog i och för sig skratta åt mig, för i deras ögon är nog inte Gammelstad det mest stadsnära. Men för en som bott i skogen de senaste 7 åren är det hur mondänt som helst!

På väg ner till stranden

Dagarna går snabbt. Nu har vi fått igång ett liv som fungerar - har hittat de viktigaste sakerna i kartongerna och börjat fundera på möblering. En del kluriga möbleringstankar - hur få till det i hallen, vad ställa i utrymmet mellan kök och matplats....? Calle monterar just nu universalhyllor för LP-skivorna i gillestugan - det enda rum i huset där furu är tillåtet;-) (fick en överdos av furu i förra huset). Vi har fixat i barnens rum också, även om allt finlir kvarstår. Cecilia som fick det minsta rummet har fått en ny säng med förvaring under. Det blev bra. Synd att jag inte har några roliga bilder på huset att ladda upp, men ska försöka ta några imorgon när det är ljust.

Samtidigt pågår sommaren för fullt. Vi går till stranden, barnen är med sina nya kompisar, Eyvind upptäcker världen. Blåbärssnåren och asfaltsvägen framförallt. 

Jag har frågat barnen vad de tycker om flytten, och hur det är att bo här. Tycker det har gått väldigt bra för både Inez och Miranda. De har båda hittat kompisar och haft riktigt kul. Miranda blev deppig första dagarna av att det inte var ordning på hennes saker, men då fick jag fokusera på att hjälpa henne sortera och ställa i ordning och så har det blivit lugnt på den fronten. Inez sover ikväll över hos en ny kompis. Cecilia har inte haft samma tur - 4-åringar är inte lika synliga i området som äldre barn och hon känner sig blyg. Vi har cyklat runt och tittat lite och nog kan jag se en och annan som ser ut att var i hennes ålder, men hon har inte velat ta kontakt. Det kommer förstås att lösa sig, men just nu blir hon lite isolerad och det är inte roligt för henne. Många DVD-filmer..... Nu på kvällen blev hon sentimental och plockade fram sin cd-skiva med bilder från sitt "gamla dagis", som vi bildspelstittade på. Hon längtar efter sina kompisar.

Cecilia längtar efter sina kompisar och känner sig ensam

Avslutar med en fin bild på en glad frukostätande Eyvind. Han gillar det här stället. God natt!

Mammas tekopp är bäst

Luleå - here we come!

På onsdagseftermiddagen kom vi trötta till ett otroligt varmt och soligt Luleå. Ömma i öronen - en av katterna hade jamat i fyra timmar. Egentligen förstår jag faktiskt inte hur vi orkade med hela förflyttningen - men vad hade vi för val? Vi installerade oss nödtorftigt med madrasser och proviant, och som jag minns det hände inte så mycket mer. Kände in huset. Jag var uppvarvad, mekanisk av trötthet. På den här bilden äter vi vår första middag och Cecilia är lycklig över att vi handlat ketchup!

Vi var inställda på att flyttlasset skulle komma sent på eftermiddagen dagen därpå, men plötsligt dök de upp på förmiddagen och började bära in grejer. Det var två unga och inte så rutinerade killar, så kartongerna hamnade lite hur som helst och det var svårt att påverka systematiken. Vi hade dessutom fullt upp med att hålla katterna inlåsta (något som vi ägnat oss mycket åt denna vecka...) Förvirringen var total när märkningen på kartongerna inte visade sig stämma alls. I min enfaldhet trodde jag på något sätt att de ändå packade systematiskt; t.ex. böcker och kläder från samma rum i samma kartonger. Känns inte helt givet att städgrejer hamnar med dvdskivor och matvaror med pyssel?! Nåja. De höll på och lastade ur hela dagen, och på slutet fick de förstärkning. Umeå-killarna som hade förvånat mig med att vara riktigt kommunikativa hade dock inte sin motsvarighet i flyttkillarna från Luleå. Här sades inte många ord. Jag försökte skoja om en tung kartong och då svarade flyttgubben: "Jag orkar vad som helst". Helt seriöst. Och de gillade inte vår 4 meter långa soffa, och att jag ville få dem att montera ihop studsmattan var inte populärt. De gjorde det dock till slut.....klurigt var det och det behövdes 6 starka män. Inez, som var med mig, testade sedan stolt studsmattan medan de tittade på!

En intressant reflektion från dagarna med Kalles bud, är att alla flyttkillar var tatuerade. Undrar vad det betyder. Nu vaknar Eyvind och jag måste ta hand om honom. Fortsätter med berättelsen om de senaste dagarna imorgon!

Lastningsdagen - som jag minns den så här en vecka i efterskott;-)

Idag är det en hel vecka sedan vi kom hit. Veckan har kantats av diverse små äventyr och påfrestningar på tålamod och nerver, men vi är här och vi mår bra. Jag måste dock börja med att blogga lite om själva flyttdagen - det hann jag inte innan vi gav oss av. Och sedan dess (som en effekt av flyttkrångel) har vi inte haft internet. Idag blev jag så trött på Telias inkompetens att jag cyklade och köpte ett tillfälligt mobilt bredband - så skönt att få det fixat!

Lastningsdagen,  förra tisdagen, hade vi 8 flyttkillar hos oss, som sprang upp och ner på släpet hela dagen. Det var en spännande dag. Cecilia vaktade dock sina saker, och Eyvind ville hela tiden springa upp och ner för lastbryggan. Vi var trötta och kaffesugna. Lite bilder från lastdagen kommer här.

Cecilia vaktar sina saker. Vi fick ta med dem i vår egen bil för hon litade inte på flyttgubbarna.

 

 

 

 

 

 

Det lastades hela dagen......

Jag ser ganska frisk och stark ut, trots allt, och mitt i laststöket.

Det var skönt när de började närma sig slutet, och det var dags för dem att ge sig av. Inte så sntimentalt direkt, kändes däremot rätt så monumentalt och maffigt att uppleva att hela ens hem flyttar. På bilden nedan står Calle och Eyvind och tittar när lastbilen kör iväg. 

När de åkt roade jag mig med att gå runt och leta efter bortglömda saker och sopa upp sådant som legat under möbler. Det var spännande grejer.

Sånt man hittar under stora möbler

Vi sov ganska bra, och dagen därpå packade vi ihop oss och åkte iväg . Det tog längre tid än vi trodde att komma iväg, så det blev verkligen inget sentimentalt avsked - bara skönt. Och det enda som krånglade var att en av våra tre katter vägrade dyka upp. Vi fick flytta utan honom (men nu är han här - Calle fick hämta honom ett par dagar senare:-))

Nu när jag sitter här och skriver, blir det mer sentimentalt. Jag har under denna vecka inte hunnit tänka en sekund på det liv vi lämnat, men nu när jag ser bilderna känns det verkligen. Inte så att man ångrar sig, men det är så otroligt definitivt att känna - och veta - att det huset, som vi byggde, den platsen och den skogen, där vi levde, inte är vår längre. 

Varm sommarkväll

Vi jobbar på, barnen sover äntligen och det går att tänka någorlunda. Det är en mystisk, mörk, varm sommarkväll i Sörmjöle. Undrar hur kvällarna känns vid älven i Gammelstad - inte kan det väl vara som havsbrisen här?

Dagen har gått bra rent praktiskt. Flyttfirmans flyttgubbar och flyttkillar (flyttkillar=sommarjobbare i 20-årsåldern, flyttgubbar=rutinerade åretruntare, 40-årsåldern) var duktiga och packade i så rask takt att man fick rädda undan grejer så snabbt man bara kunde. Cecilia ser det hela som ett mysterium: nu måste hon gömma saker, så att gubbarna inte hittar dem! Hon gillar inte att de packat ner alla petshopfigurer och gosedjur. De råkade packa ner winx-tidningen också, vilket kvalificerar dem till skurkar.

Snabbt, snabbt....

Vinylskivorna är nu prydligt nerpackade i numrerade kartonger

På ett mentalt plan har det varit ganska ledset. Cecilia och Miranda är helt emot flytten och tycker bara att det är negativt. Vi har slagit in flyttpresenter, och det är inga glada meddelanden på dem precis. Vi hade hittat små fina ljusstakar på Expo med texten "Bästa vän" och "Speciell vän".

Flyttpyssel

Mirandas paket till Lovisa

Och så har de varit speedade. Jag vet inte om Inez själv håller med, men nu är tempot verkligen så högt som det maximalt kan bli. Uppvarvningen har nått sin kulmen (hoppas jag). Så medan Cecilia och Miranda har varit ledsna, så har Inez hoppat runt och varit i farten precis överallt, samtidigt som hon pratat oavbrutet. Eyvind har också varit maximalt i farten, han gillar att det händer grejer. 

Inez har klättrat högst upp i packningshögen

Eyvind på lastbryggan!

Vi vuxna börjar bli rejält trötta, för oss har det ju varit en lång process som började redan i april med planering och beslut. Hoppas vi kan komma till ro litegrann på nya stället under augusti. Kanske en god kopp kaffe i solen? En sovmorgon? Eller en promenad vid stranden? Få läsa ut boken....

För barnen är det nu det börjar. Flytten är nu - det som har varit tidigare och som vi jobbat på med, har inte ingått i deras flyttprocess. När de tänker sig flytten, så är det flyttlasset och att inte vara kvar här med kompisarna - som funnits med. Inte allt det andra. Inte kasta, rensa, tänka, kategorisera, planera, tankemöblera, fylla i papper, ringa samtal, städa i trädgården, logistiska lösningar, bäst för barnen, bäst för katterna, packa hit, packa dit... Så inte konstigt att de är uppvarvade - och ledsna. Och inte konstigt att vi vuxna är trötta heller för den delen.

Imorgon fortsätter äventyret. Prick kl 08.00. Avslutar med en rolig bild på Calle när han tar ner vår fina lampa, 4,5 meter över golvet!  Stegen placerades ovanpå köksbordet och så Calle och en lång pinne ovanpå det. Medan jag stod på golvet och ropade: Du får inte ramla ner, du får inte dö nu! Vi behöver dig! Allt gick bra, tack och lov!

Gick bra

Limbolivet

Jag hade tänkt blogga igår kväll, men somnade utmattad samtidigt som barnen. Det tog nog på krafterna att vara på semester i södra Sverige. Och det blev ganska påfrestande att komma tillbaks till ett tillstånd av konkret flyttande. Stjäl mig en stund till bloggande nu, mitt på dagen, istället.

Trots att SMHI förutspådde regn i minst 10 dagar är det strålande vackert och underbart här i Sörmjöle idag. Ska ta ner de minsta till stranden sen, medan Calle tömmer våra komposter:-) Har lovat Cecilia ett sandslott. Ska försöka göra trevliga saker de här sista dagarna.

Imorgon kommer flyttgubbarna (???). Få se om det är några tjejer, eller om det kanske snarare är killar än gubbar. Får skriva om det imorgon. Svårt att veta riktigt hur man förbereder sig på bästa sätt, men vi kastar, sorterar, dammsuger, tänker.....och hoppas på det bästa. Känner inte riktigt till vilken packningstaktik de har, men det ska bli intressant att se. 65 kubikmeter ska flyttas!
Jag håller just nu på med någon slags tillfällig packning, som vi ska klara oss med i 4-5 dagar, innan vi får allt på plats i nya huset. Lite campingkänsla.

En liten missräkning var att flera av barnens bästa kompisar är bortresta. Cecilia och Miranda blev ledsna över att inte kunna träffa bästisarna Ida och Lovisa. Vi ska försöka ordna några fina flyttpresenter att lämna i deras brevlådor. Men det är förstås inte detsamma. Nåja.

Här kommer en liten vemodig bild på något som är svårt att flytta. Stället på väggen där vi och barnen skrivit upp hur långa de blivit, mätt hur de växer. Det blir till att sudda......och hitta ett nytt ställe att fortsätta på, på nästa ställe!

Imorgon kommer ett nytt inlägg!

5 dagar kvar

Hej!
På onsdag (om 5 dagar) så flyttar vi! På måndag kommer dem som ska packa ihop alla våra grejer! På torsdag (om en vecka) så kommer flyttbilen till vårt nya hus med alla sakerna! (vars ska vi sova onsdag till torsdag?)
/Inez

Miranda vill inte flytta

Det har varit svårt att få tid att blogga, varje tom sekund fylls av göromål, eller sövande trötthet. Nu har jag garderat mig med ett glas vin och jordgubbskola, så jag borde kunna hålla igång ett tag. Brolle blev väldigt intresserad av att vara med och blogga lite, han också (eller: han vill visa upp sig på bild).

Vår snyggkatt, Brolle.

Idag har vi kastat och skänkt bort grejer. Mycket kom till Röda Korset (och ja, jag fortsätter behålla wahlströmsböckerna). Igår flyttade kaninerna och fiskarna - alla utom jag verkar vara glada över det. Tycker det blir så tomt, vill nog egentligen ha ett hus med många djur. Synd bara att det inte är helt kompatibelt med ett krävande jobb och fyra krävande barn.

Miranda, som sagt. Hon är ledsen för att vi ska flytta. Och hon vill att jag skriver om det på bloggen. Hon vill bo kvar i det här huset, och hon vill kunna sitta i soffan och se sin fina favoritbjörk utanför. Jag visste inte att hon var förtjust i den, men för någon vecka sedan var hon vaken till midnatt och grät över flytten, och då berättade hon om sin favoritbjörk. Jag försäkrade, som den tröstande mor jag försöker vara, att det finns fina tallar på den nya tomten. Men Miranda tycker bara om björkar.

Miranda vill helst inte ändra på sånt som redan är bra, och jag förstår henne. Det kan ju bli sämre. Nu tror vi ju inte att det kommer att bli sämre, men det tror förstås hon. Skolan är fulare och inga nya kompisar kan vara så bra som de bästa vänner hon har nu: Ida, Lovisa och Johanna. Jag förstår att hon gråter. Det här är början på ett brev...

Och så ritar hon bilder, som riktigt visar hur hon känner. Här kommer några exempel på Mirandas sorgsna alster.

En väldigt ledsen Pikachu

En snabbskiss som liknar Munchs Skriet.

Till råga på allt flyttar vi när Miranda ska fylla 7 år. Hur firar man en 7-åring mitt i kaoset, när man flyttat ifrån dem man skulle ha bjudit på kalaset?

Och vad gör en mamma, annat än att trösta? Och kanske inte ens alltid det, nu när det är fullt upp med annat hela tiden. Jag tror ju, trots allt, att det kommer att bli bra för Miranda. Det är min fasta övertygelse. Hon kommer att få nya kompisar. Hon kommer att trivas i sitt nya rum, som hon slipper dela med storasyster. Och så måste vi se till att hon håller kontakten med sina gamla vänner. Vi får se om Miranda lägger in någon kommentar på inlägget här imorgon, hon är nyfiken på att läsa vad jag skrivit.

Nu ska jag hasta vidare i flyttstöket. Med några räkningar och ett glas vin!

2 veckor

Om ungefär 2 veckor bär det av mot Luleå!
Undrar verkligen hur det kommer bli i Luleå. Vi kommer att börja med nya hus-regler, Alla barn måste hjälpa till med att T.ex städa, Gå/cykla till skolan nästan varje dag, Följa med resten av familjen vars dem än går, gå och sova vid en viss tid.
så mycket saker som kommer att ändras när vi flyttar.
Men jag slår vad om att det inte finns någon bättra nöjespark än vad det fanns i Skellefteå när jag och min kompis var där, och efter det såg vi Eric Saade (-:
//Inez

Spara eller inte?

Nu har vi minskat ner på arbetandet och gått in i lugnare sommarliv. Så lugnt det nu kan bli när flytten är knappt tre veckor bort, och när man har 4 barn av varierande sinnelag och ålder.

Vi har gått in i en aktiv rensningsfas. Även om jag varit mycket systematisk och rensat en hel del hittills, så har sorteringen nu avancerat i svårighetsgrad. Och jag har givit upp vad gäller personliga minnen - alla brev, vykort och foton, halsduk från tibetansk munk, löshår från Gambia etc - allt det har packats ner och får följa med. Sorteringen och rensningen av dessa saker kan jag göra när jag får min 40-årskris om några år.
Fula möbler åker ut, särskilt furu. (Om jag hinner ska jag måla om några av dem). En del böcker tänkte vi i alla fall kasta - men ska vi behålla några bara för att de är snygga?

Ja, jag behåller de här och några till i min Wahlströmssamling. Några kassar åker iväg till Returbutiken i alla fall. Och småbarnsleksakerna ryker. Säljer en barnvagn på Blocket.

När det gäller barnens egna saker är det svårare. Jag har fått gå runt och rensa bland teckningar och småsaker - t.ex. happy meal grejer, tre av varje - och en del oälskade gosedjur. Annars har jag faktiskt inte kunnat kasta så mycket.

En av Mirandas småsakssamlingar, kastas inte:-)

När det kommer till familjens fyrbenta medlemmar, katterna och kaninerna, hade vi tänkt behålla. Alla katterna följer med, även om jag undrar hur de kommer att klara det nya livet. Det är ju visserligen en skog i anslutning till nya huset där de kan röja omkring, men också en massa villor med potentiella katthatare (mardröm). Kaninerna får, om allt går som det ska, flytta in till en familj som har mer tid för dem. Det tror jag kan bli bra. Samma familj tar hand om den tjocka malen och de tre överlevande platyfiskarna.

Jag har, tack vare min sambo, upptäckt en väldigt fin flyttblogg - Livet i Grundtjärn. En helt annan typ av flytt är det - en ung tjej, som flyttat från Göteborg till skogen i Västernorrland. Där har hon funnit sin livskvalitet, som hon inte kunde hitta i storstaden. Jag förstår henne verkligen, och att bo i sörmjöle har varit lite av en liknande upplevelse av livskvalitet. Vakna upp till fågelsång, de svarta, stjärnklara nätterna, den totala tystnaden och den stilla naturen. Havsbad i avskildhet. Men också myggor, längtan efter att snabbt komma till en affär och handla saltlaktrits, asfalt till barnen att lära sig cykla på, slippa skjutsa till aktiviteter inne i stan. Nu blir det ett mellanting. Skog och älv utanför, men Norrlands största köpcentrum Storheden 1 kilometer bort. Hur ska det gå, hur ska det gå?

Överraskningsparty

Hej!
Idag fick jag årder att åka till min kompis. Hon sa att vi skulle vara med varann. När jag kom dit satte min kompis 'Selma' på mig en ögonbinda och sa att vi skulle leka blindbock. Men när jag kom in tog hon av mig ögonbindan och alla tjejer (förutom en som inte kunde komma) hoppade fram och skrek ÖVERRASKNING! Jag vart jätte överraskad och började nästan gråta (av glädje så klart)
/Inez

Avslutningar!

Nu har flyttandet gått in i en fas av avslutningar och avsked. Kanske just därför har också vemodigheten avstannat; det skulle vara alltför plågsamt att ständigt stå med gråten i halsen och säga adjö. Skolavslutningen gick bra - då var det ändå kallt och man längtade hem;-)

Största syster Mika värmer frusna flickor på skolavslutningen i förra veckan

Idag är det dags för after work med jobbkompisar, i sig inte någon avslutning, men antagligen sista gången. Precis som sista bokcirkelträffen i förra veckan. Hade strategin att låtsas som att det var vilken bokcirkelträff som helst, även om det förstås inte fungerade fullt ut. Imorgon blir det avtackning på jobbet. Det blir svårt, eftersom det är flera jag verkligen kommer att sakna att ha omkring mig. Dock är det nog även i det här fallet avskedet till förskolan som blir det svåraste. Vi som inte har släktingar eller familj här i byn/ har känt ett oerhört stort stöd från förskolan och den fina personalen. De har varit väldigt värdefulla. I alla fall känns det så för mig. Det är dem som barnen har haft sin dagliga kontakt med, och som faktiskt känt barnen bäst av de vi har omkring oss. Stöttat dem och lärt dem en hel massa. Förhoppningsvis har pedagogerna det professionella förhållningssätt till denna slags avsked som jag saknar, annars lär det bli tårdrypande på torsdag när det är sista dagen. Jag ska i alla fall se till att köpa dem en fin tårta till förmiddagsfikat, som tack för alla dagisår!

Inte länge

Nu är det inte långt kvar tills vi ska flytta. Imorgon är det exakt en månad kvar! Det kommer att bli jättesvårt att lämna vänner, grannar, skola och mkt mer. För idag när jag och mina grannar var med varann så insåg jag att det var super kul och att jag aldrig kommer glömma den stunden.
Det var nog allt för mig.
mvh Inez

Presenter i skolan!

I dag fick jag massa presenter av alla mina kompisar i skolan! Det var så häftigt! Jag fick en bok med en massa bilder som dem hade ritat åt mig och min bästis alva och min kompis selma har gjort en liten (okej inte direkt liten... STOR) förvaringshylla som är blå! Jag ska bara säga er att man blir väldigt rörd när man får såna presenter av hela klassen! Och på fritids i Måndags/Tisdags så presenterades alla som skulle sluta fritids eller flytta.. Så jag vart presenterad och bjöds på kladdkaka.
Kramar Inez!

Ett hem

De gånger jag flyttat hittills i mitt liv har det varit lätt att förflytta känslan av ett hem till det nya boendet. Kanske kommer det automatiskt med förflyttningen av liv och saker? Jag tror inte det är något undantag denna gång, kanske bara lite mer komplicerat. Många personer, flera husdjur, väldigt mycket saker....och så att vi flyttar från ett hus som vi faktiskt byggt. Innan: bara skog (björk, gran, myggor, blåbär, hallon, myrstackar, skogsmöss, rådjur) Det är ju extra känslosamt - att förstå att huset faktiskt inte är en del av oss, utan att det stannar kvar på plats medan våra liv fortsätter någon annanstans. Jag är ju egentligen inte av det andliga slaget, men jag är ändå säker på att huset kommer att sakna oss lite. Även om det kommer att gilla att de nya ägarna har mer tid att ta hand om det än vad vi har.

Huset vi flyttar till har en längre historia. Vi känner inte till så mycket av det, men samma familj har bott där sedan det byggdes 1974. Jag tror att det huset kommer gilla att det flyttar in en massa barn, när vi var där i förrgår kändes det som att det väntar på oss. Liksom alla barn på gatan. De samlades i en nyfiken skara en bit bort.

Här kommer några bilder på nya huset. Om någon har tips på färg för träpartierna, t.ex. vid fönstren på baksidan, är jag tacksam. Jag är själv lite inne på mörkgrått (grunden är nymålad i den färgen), men har inte riktigt fått gehör för detta. Brunt ska det då inte vara, även om det är tidstypiskt för decenniet då det byggdes. Vad gäller bilderna från insidan av huset, så förstår jag att mäklarna fotograferar som de gör. Jag hade helt klart behövt kunna ta specialbilder med panoramafunktion och vidvinkel och allt vad det heter. Det kommer nog ett intredningsinlägg framöver, för nu har jag börjat fundera på möbleringen i respektive rum. Det ska bli spännande att se om vi kan få det att bli färgglatt trots att alla väggar är vita. I vårt nuvarande hus är väggarna lila, gula, gröna, röda och svarta!

Cecilia i entrén.

Baksidan, trädgården och Eyvinds huvud

Barnen provsitter bastun

Vardagsrummet

Ett av barnsovrummen

Det svart-vita köket

Luleå!

Hejsan! Nu är vi i Luleå och i morgon ska vi besöka min och syrrans skola och mina andra syskons dagis. Just nu bor vi på en underbart hotell som heter Stads hotellet. På det här hotellet är det jättebra utsikt från 1:a våningen som vi nu bor på och så är det bra utsikt från 2:a våningen som vi bodde på förra gången vi var här.
Här kommer en underbar bild på en underbar utsikt!

//Inez

Från Umeå till Luleå

Umeå har ju aldrig varit min hemstad, så det känns inte speciellt konstigt att flytta härifrån. Snarare känns det som att det är på tiden. Har ju bott här sedan jag började bibliotekarieutbildningen 1998, så det blir 13 år nu till hösten. Visst har jag trivts här, men inte mer än jag trivdes i Göteborg, som var den första stad jag flyttade till efter gymnasiet. Jag har däremot kommit fram till att jag är norrlänning - inte i första hand umebo. I detta nu känns det som att jag alltid skulle vilja bo i Norrland. Avsaknaden av vår till trots. Och fastän många av männen här älskar traktorer, jakt och snöskotrar (ofta är det samma män).
Nu ska jag ju flytta från Umeå till Luleå, så jag blir ju snarare ännu mer norrlänning. Däremot är ju inte Luleå Björkarnas stad. Lika bra det, eftersom myggen älskar björk. Få se om det blir mer eller mindre myggigt i min nya stad. Här ute i Sörmjöle är det lite väl mycket mygg just nu. I alla fall - jag fick en fin ljusstake från min arbetsplats, och den kommer då påminna mig om att jag bott nästan 13 år av mitt liv i Umeå - Björkarnas stad. Detta är också staden där mina 4 barn kommit till världen. Så nog kommer jag att minnas, alltid.

Nya skolan!

Min nya skola heter Öhemsskolan och den verkar trevlig men jag har aldrig förut gått i en sådan stor klass med typ 30 personer. Mamma ska börja jobba som bibliotekschef och det verkar kul för henne.
/Inez

Cykeltur till stranden

Tog cykeln och två barn och drog ner till stranden. Det var helt underbart vackert idag, sådär som det bara är några dagar per år. Har man tur är det fler än så, men oftast inte. Träffade en annan tjej och hennes dotter där, de ska också sälja hus och flytta härifrån. Vi funderade på hur man kan lämna en så underbar plats. Finns nog inget svar på den frågan - vi hade inget i alla fall. Det var barnens första bad för i år, och det hinner bli många till, förhoppningsvis.

Vemodet jag tjatar om höll sig kvar idag med - hade utvecklingssamtal på förskolan, och insåg att det var det sista. Inte alltid man får kramar av förskollärarna heller, men det fick jag idag, så då blev jag ännu mer gråtmild. Vi har hunnit med ett antal utvecklingssamtal, ca 25 borde det bli, sedan vi flyttade hit för 7 år sedan. Då har vi haft tre barn på dagis sedan dess. Vårt fjärde får starta med förskola på nya stället. På många sätt är det just genom barnen vi blivit rotade här - vi har ju inga släktingar eller egna vänner. Men med alla barnen, deras vänner och grannkompisar, förskolan och skolan och alla aktiviteter så blir man starkt bunden till andra människors liv och vardag, här på plats. Så mycket som är gemensamt.

Nu får vi se om Inez kommer med något inlägg framöver. Nu sover hon i alla fall. Vi får hoppas på morgondagen!

Fixardag...och fortsatt vemod

Hela förmiddagen gick åt att prata med banker, mäklare och att skriva listor. När jag väl börjar ordna praktiska saker så är det svårt att sluta. Men det är bra också - då blir det gjort och så kan jag övergå till mer djupsinnigt arbete sedan. Idag blev det dock inte så mycket med det.
Jag hade ju tänkt ut en lösning för hur vi logistiskt ska förflytta oss, husdjuren och bohaget till nya huset - som Inez skriver: "fyra timmar bort" -  men nu föll kanske idén på att vi måste dit några dagar innan dess också - för att skriva på de sista pappren på banken (har glömt nu vad alla papper heter, men återkommer om det). En alternativ lösning är att jag eller min sambo åker dit ett varv först, för allt pappersarbete. Min logistiska plan  i alla fall: Dag 1. Calle (min sambo) åker till nya huset med husdjur, madrasser etc medan jag övervakar flyttfirmans packning av grejer i gamla huset (har förträngt vem tar hand om barn och matlagning). Dag 2. Flyttfirman lastar. Vi åker till nya huset, somnar utmattade på madrasser, dricker välling ur mugg. Dag 3. Flyttfirman kommer till nya huset. Vi är där, tar emot alla möbler och kartonger. Dag 4. Flyttfirman sköter uppackning. Ser mig själv stå i dörröppningen med fyra armar som viftar och pekar åt olika håll, så att allt ska hamna rätt. Måste jag tillägga att jag har ett barn på varje arm?
Det vemodiga idag bestod av en fin lunch med fina vänner. Dem vill jag ju inte tappa bort!

Mot vårt nya hus!

Hejsan!
På måndag v, 24 så ska vi åka mot vårt nya hus och ta lite bilder som säkert kommer läggas upp här på bloggen. Nu tänkte jag (Inez) Skriva lite fakta om vårt nya hus.
Huset har 3 våningar, Huset har 2 balkonger, Huset har en bastu, Det är ett hus för en stor familj som vi.
Huset är gammalt men jätte fint och man får en härlig känsla direkt som man kommer innanför dörren. Det är t.ex väldigt stadiga trappor och huset är bra gjort. Altanen är lite sönder och så är det lite repor i kanterna vid dörren.
/Inez

Sista dagen på långhelgen

Idag har jag pendlat mellan vemod över att flytta och lättnad över detsamma. Snabba känslokast, helt klart. Vemodigheten dyker upp när jag tar en cykeltur till stranden, eller de stunder när barnen leker med vänner och grannbarn. När vi dricker kaffe på verandan, i solen. Kan man egentligen ha det bättre än så här?

Lättnad kan dyka upp av andra anledningar - när jag ser allt ogräs i rabatterna, eller när jag inser att affären är stängd och vi inte orkar åka iväg med bilen. Av någon anlednng har jag fått för mig att det blir lättare på nästa ställe - med stormarknadsområdet 1 1/2 km bort.....

Inez tycker det ska bli lyxigt med två balkonger:-) Först och främst ska balkongräckena i alla fall bytas! Står på besiktningspappren att det måste göras. Och en del annat, egentligen bara utvändigt. Ska kolla allt det ordentligt när vi åker till Luleå nästa helg.Då tar jag lite bilder också!

Imorgon är det arbetsdag igen. Ska försöka fokusera ordentligt. Lite svårt nu när det är både sommar och snart min sista arbetsdag på detta jobb!

Flytten

Vi ska flytta 4 timmar bort och det känns både spännande och tråkigt. Vår nya lägenhet är jätte mysig och mycket lyx på grund av att vi kommer att ha 2 balkonger.
Och så vill jag presentera mig
Inez, Jag är 8 år och har även 2 andra bloggar.
/Inez

Just nu

Det allra mest praktiska skulle vara om saker och ting avklarades i rätt ordning. Så fungerar det dock inte i praktiken. Vi började med att köpa hus i nya staden, nu håller vi på att sälja vårt hus på gamla stället. Jag har fått jobb, men ännu inte min sambo. Skolor och dagis är dock ordnade. Det svåraste är att ha tålamod - man vill gärna att allt ska fixa sig snabbt.
Det känns dock som det mesta är under kontroll, vi betar av allt eftersom.

Vi är 6 i familjen, 4 barn. Om de fick välja skulle vi förstås inte flytta. De vill stanna på sin gamla skola/förskola och med sina gamla vänner. Jag tyckte först att det var det allra värsta med flyttbeslutet - att flytta barnen, dra upp dem från deras rötter. Nu känns det bättre. Det har nog att göra med att vi vet mer nu om var vi ska bo, om skolan och förskolan där. Och kanske för att allt känns lättare när man faktiskt bestämt sig. Kanske kan vissa saker t.o.m. bli bättre än nu?

Vi flyttar från en liten by till ett villaområde i utkanten av en stad. Det blir väl vissa förändringar, men kanske inte så stora trots allt. Asfalterad infart är bra för basketspelande småtjejer, mindre tomt är bra för föräldrar som tycker det är alltför betungande med mycket ogräsrensning. Mindre tomt kan i och för sig bidra till att katterna stör grannarna också. Men vem vet?

Flyttlasset går i v. 29 - så vi har lite mer än en månad på oss. Tills dess är det mycket som ska ordnas som sagt. Inte minst planen för hur vi konkret flyttar. D.v.s. hur vi förflyttar fyra barn, tre katter, två kaniner, ett akvarium och oss själva på bästa sätt. Och så hela bohaget. Och vad ska vi lämna kvar, vad ska säljas på Blocket? Flyttstädning? Orkar vi det själva?

Ni ska få höra massor om detta på denna blogg. Jag och Inez kommer att berätta allt om vår flytt:-)